.

Även om jag har barnen så känner jag mig konstant ensam!
D jobbar på veckorna sen mer eller mindre är han iväg någon enstaka kväll mitt i veckan sen är han iväg en hel dag på helgen även någon enstaka gång..
Just den här ensamheten är så jobbig och saknaden efter min familj blir bara större & större för varje dag som går, men tyvärr så är där ingen som kan förstå hur jag känner eller så vill dem inte förstå.. Det enda man får höra är att jag bor här uppe detta är mitt liv osv, men det är inte såhär som jag vill ha det.
Aldrig jag kan gå och hälsa på mina föräldrar och syskon, aldrig kan jag träffa & pussa på min älskade systerson som jag saknar mer än någonting annat just nu!

Hade jag fått välja så hade jag flyttat ner tillsammans med barnen för dem behöver även sin mormor & morfar, sina mostrar och sin morbror.
Nu är Kevin i en ålder där han vill träffa dem alla hela tiden, han blir ledsen när man svarar att nu kan vi inte träffa dem osv.
Det gör så fruktansvärt ont i en och behöva se hur han tar det, han saknar dem alla och Emilia kommer också en vacker dag börja prata om dem.
Men just jag skulle behöva dem!

Som ni flesta vet så har jag INGEN mer än D om man säger så, jag har snart bott i Göteborg i 4 år och inte haft "någon direkt" sitter mer eller mindre alltid ensam, jag & barnen..
Ja ni förstår nog vad jag vill komma fram till.
Varje dag är en kamp att behöva bita ihop och klistra på detta jäkla leendet, kämpa för barnens skull och inte visa att mamma är ledsen något fruktansvärt ledsen.

Problemet är att D förstår inte hur det känns för han har sin familj här uppe, han behövde "inte" lämna allting och flytta så jävla långt!
Men jag har försökt i snart fyra års tid och tyvärr så blir det inte bättre, men flytta ner det finns inte med på listan även om vi har pratat om det förr men ja där är allting något/någon som hindrar det.

Men jag är 22 år och mamma till världens finaste barn, har en sambo som finns här för mig, han jobbar så självklart ska han få ha en hobby det är inte det att han inte får, men jag känner mig ensam det är bara det eller ja det är inte bara & bara egentligen..
Jag har en depression och det står jag för, finns ingenting och dölja.
Denna depressionen har kommit & gått under fyra års tid redan sen jag flyttade upp och var gravid med Kevin, efter förlossningen blev det värre..

Men jag ska kämpa för min skull, för mina älskade barns skull men även för VÅRAN skull min lilla familj på fyra personer.
Även om saknaden är så stor som den är så får jag fortsätta bita ihop och fortsätta drömma..