.

Rent ut sagt så är det ett jäkla piss väder ute!
Grått och trist samtidigt som det regnar i mellan åt,
idag så är Kevin hemma från dagis med tanke på jag är tvungen att ha honom där på Fredag istället.
Han är på sitt vis med den här (ursäkta mig) JÄVLA trotsen!
Jag blir snart galen... En sån himla otrevlig attityd så fort man säger till honom så säger han emot, mamma är dum osv osv osv.. Men idag har det verkligen slagit rekord och så fort jag säger något till honom så härmar han mig och säger likadant, bad honom snällt att städa upp efter sig och då titta han på mig och röt till och sa; mamma städa! bad honom en gång till och då var jag dum.
Han är fruktansvärt rastlöst men vet inte vad jag ska hitta på för jag själv är också så himla rastlös så det inte finns några ord, men ska börja städa om en liten stund ska först och främst dricka upp mitt kaffe och sen när jag har städat så ska vi sätta oss ner och leka med lera eller rita. Gossen får själv bestämma vad han vill göra.

Har nästan precis pratat med min kära mor och helt ärligt så vet jag inte vad jag skulle ha gjort utan henne,
alla dessa råd hon ger mig och stöttningar samt beröm det får mig att orka mer.
Sen har jag D som är världens bästa som verkligen gör mig glad när jag är som mest less på allt,
självklart svärmor & svärfar också!
Men även om Kevin får mig att vilja slita av mig håret så är han den som står högst upp på listan,
när han ser att jag blir ledsen när han har gjort något så kommer han och sätter/ställer sig brevid mig och säger mamma, vivi älska dig. Mitt mammahjärta blir varmt direkt!
Har inte märkt av dessa graviditetshormoner under dessa 31 veckorna men igår så kom dem,
bara ett, två, tre blev jag ledsen.
Har 9 veckor kvar till BF +/- två veckor och jag är less på att se ut som jag gör,
det är inte magen eller lillasyster som orsakar det.
Men just den här ångesten jag får så fort jag har ätit något onyttigt så mår jag piss,
att jag inte ens gick ner alla dessa extra kilona sen min graviditet med Kevin får mig att må piss,
ja listan kan verkligen bli lång! Men känslan och kärleken att vi snart ska bli tvåbarnsföräldrar den går inte att beskriva!

Även om vi har trotsig son på snart tre år så går det inte att beskriva sin kärlek,
där finns inget hat han är så himla älskad och mer därtill. Det går inte att älska honom mer än vad vi redan gör,
det är nästan som man spricker av KÄRLEK!
Han är fruktansvärt lik sin pappa på alla möjliga vis, men sitt humör det har han fått efter sin mor.
Men hans personlighet det är bara hans och ingenting varken från mig eller D.
Men just det att veta att det är VI som har skapat denna gossen och lärt honom så mycket,
vi har skapat honom och han är en sån underbar gosse. Ja ni som är föräldrar förstår säkert vad det är jag vill komma fram till.

- Nej detta inlägget vet jag inte vad det skulle vara bra för, men kände bara att jag behövde skriva av mig.
Återkommer säkert senare någon gång under dagen..-